Englands äldsta mamma
Englands äldsta mamma heter Patricia och var 62 år gammal när hon födde sin son Jude som kom till med hjälp av ett donerat ägg och IVF. Jag tycker inte att det är särskilt upprörande faktiskt att 62-åriga kvinnor blir gravida. Jag tror inte att 62-åringar per definition blir sämre föräldrar än 32-åringar. Tvärtom tror jag att den kvinna som valt att fatta det beslutet, att stå ut med folks fördömanden, att gå igenom äggdonation och IVF(:er) med alltvad det innebär och dessutom betala en saftig slant för det. Den kvinnan blir en sjujäkla bra morsa. Det barnet är verkligen önskat och innerligt välkommet.
Vad som mer retar mig är det där “naturliga” argumentet. “När man inte kan bli med barn på naturlig väg är det inte meningen att man ska bli det”. Nähä, 22-åringar som tar hjälp av IVF då, är det också “onaturligt”? Och frågan om vem som ska “få” skaffa barn är väl mer komplicerad än så. Ska vi kanske gentesta alla människor för att se hur länge de kommer leva innan det blir aktuellt att reproducera sig? Utesluta alla som är överviktiga, röker och äter fel. Eller sysslar med farligheter. Fy för alla föräldrar som har farliga jobb. Olof Palme t.ex. borde aldrig fått skaffa barn. Eller han den där australiern, Krokodiljägaren. Eller alla dessa äventyrare som dör jämt och ständigt. Eller poliser, militärer, brandmän….
En annan sak som retar mig som f-n är att om en man på 62 skaffar barn är det ingen som höjer på ögonbrynen. Det är ju “naturligt”. Trots att mäns medelålder är kortare än kvinnors! Nej, då går det bra. För det mesta i alla fall, om gubben är under 80.
Själv tror jag inte att jag skulle vilja ha barn som 62-åring. Framför allt skulle jag verkligen inte vilja genomgå den jobbiga behandlingen eller graviditeten. Och lite lugn och ro vill jag nog ha på ålderns höst, trots allt. Men upp till 45 skulle jag kunna tänka mig att bli mamma igen, där går min gräns.
10 kommentarer »
Kommentera
Om
Jag lever i den bästa av världar - bor på landet och jobbar i stan. Kodynga och latte. Asfalt och grusväg. Lugn och puls. Livet är perfekt! I familjen ingår, förutom jag själv, en man, ett litet och ett stort (nästan vuxet!) barn och en hund. I mitt huvud rör sig allt möjligt - och det måste ut. Välkommen hit!
Jag glömmer aldrig när jag läste om en tjej som fick komentaren, apropå sin svårighet att bli gravid, att det är ett lyxproblem. Det är nog samma typ av människor som säger så som tycker att allt som inte går av sig självt är onaturligt.
Går det så långt att man måste ta hjälp av IVF så föreligger ofta ett problem, att något inte står rätt till med antingen mannen eller kvinnan. Jag ser det som självklart att man då ska få hjälp. Men just när det kommer till fertilitet så verkar man inte vara en riktig människa om det inte går till på naturlig väg. Aldrig att dessa människor skulle säga samma sak om t.ex. cancer eller andra sjukdomar. Att det är onaturligt att hjälpa till med cellgifter eller andra mediciner. Jag kanske hårddrar det men nä, egentligen tycker jag inte att jag gör det.
Du har helt rätt J! Det sker ju onaturliga saker hela tiden när det gäller hälsan. Det mest naturliga är ju faktiskt att låta folk dö av sjukdomar. Men då knystas det inte om “onaturligheter”. Tänk bara transplantationer. Dialys. Pacemaker. Snacka om icke naturligt.
Nu när fertilitetsbehandlingar funnits i 20-30 år har det visat sig att barn ofta ärver sina föräldrars problem, och man kan ju undra om det verkligen är så lämpligt över sikt med att skapa en mänsklighet som är helt beroende av ivf behandlingar för att kunna fortplanta sig.
Men i praktiken… vad som än hjälper till att få västvärlden tillbaks på rätt sida om 2.1 barn per kvinna bör ha vårt fulla stöd.
Det måste ju bli på väldigt lång sikt i så fall. Enligt statistik jag hittade föds årligen ca 2 800 barn som kommit till med hjälp av IVF. Totalt föds ca 105 000 barn varje år. 2,6 promille av barnen har alltså kommit till med hjäp av IVF. Tror nog inte att det är någon risk för det skräckscenario du målar upp… och om så vore, skulle vi ju slippa en massa andra problem som oönskade tonårsgraviditeter t.ex.
Jo vädret där är betydligt bättre! SNÖ! Hålla… det ska vara vårfint nu!
Så jag smiter ner å spinner lite under lunchen idag igen = )
Jag har i huvudet formulerat ett blogginlägg om just det där med ärftlighet. Det kommer förhoppningsvis i min blogg någon dag…
Men sen måste jag erkänna att jag inte tycker att det känns helt bra med en 62-årig mamma. Inte en 62-årig pappa heller. Jag är förmodligen bara åldersfixerad och inskränkt… men jag tycker någonstans att det är lite oansvarigt.
Så klart kan det variera otroligt från individ till individ hur mycket man orkar. Och det finns säker miljontals 80-åringar som är bättre lämpade att vara tonårsföräldrar än genomsnittliga 40-åringar. Men hur ska man veta hur länge man orkar? Statistiskt så löper 62-åringen en väldigt mycket större risk att vara död inom 15 år, än vad 22-åringen gör.
Någonstans vid 50 tror jag min gräns för vad som känns bra går.
Och ja, jag tycker att det är oansvarigt att vara krokodiljägare om man har barn.
Snacket om att det skulle vara fel att skaffa hjälp med att få barn tycker jag är lika fel som diskussionen med att skaffa hjälp för psyket är så väldigt mycket svårare och tabu än om man skadar sig och bryter benet tex.
Jag tycker förövrigt att det är så orättvist att många oansvariga människor skaffar barn till höger och vänster utan tanke på att man ska ta hand om barnen också. Alkolister, kriminella, narkomaner och liknande när det finns så många som verkligen verkligen vill ha ett litet knyte i sin famn. Ett barn som har blivit till “konstgjord” väg är så mycket mer önskat än många andra barn som bara existerar runt om i världen…
Intressant blogg du har.
Det känns som om det mesta har skrivits redan, men jag måste bara få kommentera:
En förälders ålder, oavsett hög eller låg, innebär både för och nackdelar. En ung förälder är kanske “bättre” rustad för vaknätter och att springa efter småbarn, men har kanske ännu inte förmågan att ge ekonomisk trygghet i samma utsträckning som en äldre förälder. Och jag tycker inte att det finns rätt eller fel när det gäller att bedöma vilka av dessa egenskaper som är viktigast för att vara en bra förälder. En del kan hänvisa till förväntad livsländ, men sanningen är att vi lever längre och längre och under friskare omständigheter. Det har nog mest med inställning att göra, det man vill klara, det klarar man oftast.
Om man tycker det är OK med gamla föräldrar så tycker jag alla ska sluta tycka och tänka om unga föräldrar. Lika “fel” isåfall att vara gammal som ung.Tänk på det
Kattmamman: jo, det är ju svårt att komma ifrån att man rent statistiskt är närmare döden som 62-åring än som 42-åring. Jag orkar bara inte lägga några moraliska aspekter på det. Fast som sagt, själv skulle jag nog aldrig vilja vid den åldern.
Anna: välkommen hit :-). Ja, det finns många barn som borde kommit till bättre föräldrar. Med halva släkten jobbande inom den sociala sektorn är jag plågsamt medveten om det :-(.
Jasmin: viktig poäng där med att vi lever längre idag. Och att vi är friskare och mindre utarbetade också! Om jag jämför min pappa och min morfar/farfar i samma ålder - nä, det finns inte en likhet på världskartan!
Maria: Jag kan tyvärr (även om jag önskar det ofta *S*) inte få alla att sluta tycka korkade saker. Själv var jag 20 på det 21:a när mitt första barn föddes. Jag var nog en ganska bra förälder då. Också :-). Jag var 38 när min minsta föddes. Det ÄR skillnad när det gäller vissa saker, men i grunden tror jag att jag är mig ganska lik i alla fall. Möjligen att jag är lite bättre på vissa områden nu, t.ex. att jag inte är så rastlös hela tiden, tar det lite lugnare och bara är. Men självklart kan unga vara superbra föräldrar!